1. Spådamen
väntar i dunklet bakom de purpurfärgade gardinerna, doften av rökelser ligger
tjock över rummet, ett dovt ljud hörs i bakgrunden. Det är oklart var ljudet
kommer ifrån, men det låter som vore det någon i ett hörn spelandes på en
bastrumma. Han tänker att det låter
som hans känslor, att det låter som hans ånger, att det låter som hans ångest.
Ljudet betryggar honom i det att han fattat rätt beslut.
Innan han kliver in bakom de purpurfärgade gardinerna i sammet, smeker
han dem lätt med fingrarna och önskar att han hade smekt alla han mött med
samma lätthet, med samma ömhet. Han har varit en ondskans man.
Återupprättelse är inte alltid
möjligt, inte heller är det alltid nödvändigt. Men i detta fall är det
bådadera. Han är tacksam för möjligheten att göra ett val.
2. ”Du anländer i rättan tid” viskar hon. Han vet
att hon vet, ändå frågar hon ”Vad för dig hit?” Han för sig osäkert, plötsligt
känns valet inte lika självklart, mörkret påträngande. Doften av rökelser tycks
kväva hans önskan om återupprättelsen, vadan ska den vara bra för? Gör han inte
bättre nytta på något annat vis? Hon vill höra det från honom, han måste vara
säker. ”Vad drömmer du om?” skriker hon med gäll röst. ”Min tid är dyrbar, tala
nu eller tig någon annanstans. ”
”Jag
drömmer om att återupprätta, att ställa till rätta tingen, att kompensera för
tragiken och smärtan jag har åsamkat.” Hon ser på honom, ser rakt igenom honom.
Hennes blick är kall och fast. Han fryser plötsligt, läpparna darrar, händerna
likaså. Små svettpärlor bildas på pannan. ”Jag förtjänar inte att leva, jag har
begått illdåd efter illdåd utan dess like. Jag drömmer därför om att dö.” säger
han. Händerna har han knutit för att de ska sluta darra. I ögonen syns en
sorgsenhet och beslutsamhet. Det är definitivt.
3. Han förmår inte förbereda sitt självmord
själv. Han hindrar åter och åter det heliga beslut han har fattat från att
fullföljas, beslutet att ta sitt liv.. Han är för feg för att begå sina
drömmars dåd. Han vill inte heller göra något drastiskt, av omtanke för den
person som eventuellt skulle komma att hitta hans lik, därför besöker han
spådamen. Han har hört att hon har ett serum, ett som endast behöver drickas,
ett som leder till en smärtfri och slutgiltig död. Han önskar installera sig
djupt i den mörka skogen, den i vilken vargarna finns, den till vilken inga
människor vågar sig. Där vill han dricka serumet, där vill han att hans döda
kött ska slitas i stycken av vargarna. Det förtjänar han. Ja. Det förtjänar
han.
4. Spådamen vet vilka brott han har begått. Hon
anser att döden är en oduglig drömmares utväg. Han förtjänar den inte heller,
dess fridfullhet, dess tröst. Hon anser att han hellre är värd att leva med sin
ånger, sin ångest, men valet är inte hennes att avgöra. Hon måste behålla sin
professionalitet och hur än hon skulle vilja straffa honom, är straffet inte
hennes att utdela. Dessutom har hon en skyldighet att de för hans hand
förlorade människor rädda från sin förtvivlan.
”Jag förstår att du söker mitt serum.”
väser hon. ”Men varför ska jag ge det till dig? Jag har sett vad du har gjort.
Dina brott är till ytan osynliga, såren du har orsakat blöder i de för din hand
stupades själar. Varför ska jag förverkliga dina drömmar?”
”Snälla du, jag ber dig, jag betalar.
Jag vet inte vad annars jag ska göra, jag är en ynkrygg, en ynklig rutten
råtta.” Och spådamen överväger saken, varken för sakens eller mannens skull,
men för att hon vet något om sitt serum som han inte vet.
5. Han förtjänar inte dödens delikatess. Han
förtjänar att brista som knopparna på våren. Han förtjänar att brinna som
lågorna i adventsljusstaken. Han förtjänar att smaka på sann smärta, inte
undkomma den med hjälp av ett serum. Men serumet är inte vilket som helst.
Utöver att det tar hans liv utan lidande, läker det också alla de vars hjärtan
han skurit sönder och samman, alla de vars stolthet han gröpt ur dem för att
sedan spola den bortom livet, alla de vars själar han förnekat, alla de vars
kroppar han smäktat efter för sin egen njutnings skull, utan att för den saken
tillfredsställa dem när tillfälle givits. Mannen känner inte till serumets
särskilda egenskaper, lika löjligt självisk hans liv har varit, lika löjligt
självisk ter sig hans självmord.
Han har betett sig manligt, i den mån
manligheten rör sig kring ett ofredande, ett ofullständigt älskande, ett
icke-älskande. Han har smutsat ned ord som trygghet, tillfredställelse, tröst,
tacksamhet, tillgivenhet, enkom genom att ta dem i sin mun. Allt han har tagit
utan att giva tillbaka. Och med detta serum ska han överlåta sig döden, på
samma sätt som han övergivit var person som krävt vad den förtjänat av honom.
Han har behandlat jorden, djuren och människorna som små krusiduller av kartong
att smycka sina kulisser med, som vore livet en show med honom i huvudrollen.
Intet annat har spelat roll än hans egen försmädliga lycka. Och med detta serum
ska de sårade slippa såras, de ska så mycket som glömma hur de blivit sårade.
De ska glömma honom. Och han ska inte finnas mer.
6. Spådamen tar ned en stor tavla från väggen
framför vilken hon suttit i en stol som gjord för kungligheter, klädd i rött
siden och smyckad med guld. Där tavlan hängt uppenbarar sig nu en lucka, liten
är den, men han förstår att den rymmer mycket stora ting. Storhet är inte
alltid synligt i storlek, det vet han, ja nu vet han det i alla fall.
”Du ska ta det med dig dit du vill dö,
du ska aldrig yttra ord om detta för någon levande varelse.” Hon vill inte
berätta för honom hur hans död skulle sona hans brott, hur hennes serum skulle
lindra skadorna han lämnar efter sig. Hon vill att han skulle dö med skulden
som tjock tjära över hans innersta.
Luckan öppnas och i den ligger en
liten liten ampull, så liten så den knappt syns mellan två fingertoppar.
Ampullen är till bredden fylld med en mörklila vätska. Hon räcker honom den och
hans tårar rinner, en miljon tårar rinner ned för hans kinder. Hon känner inget
medlidande. Allt han känner har han förtjänat.
”Jag hjälper dig inte för din skull.”
hennes blick tränger igenom honom som den vassaste av dolkar. Hans självupptagna
själ tycks aldrig vila, det egocentriska är egendomligt starkt, han sörjer
hennes hårda ord och för ett ögonblick tycker han sig inte behöva höra dem, men
snabbt inser han på nytt att det snart kommer att vara över. Och han har fått
som han velat.
Han tar med sig serumet i en liten
skinnpung som han fäster i skärpet runt midjan och beger sig mot den mörka
skogen i vilken vargarna finns. Den ligger inte så långt bort från spådamens
hem, hon skyr människor i den mån det är möjligt. Mörkret faller men han känner
ingen rädsla, ingen oro. Äntligen ska han finna frid, frid att leva med sina
fel fann han inte, nu ska han äntligen få frid genom döden.
Djupt, djupt inne i skogen är han nu
och vargarna har inte synts till. Han ropade högt till dem i början av sin
färd, upp mot trädtopparna ropade han att de skulle vänta, att han självmant
skulle komma att överlämna sig, bara han fick komma tillräckligt nära. Och de
lyssnade, de lyssnar, de har inte stört honom än. Han kommer fram till en liten
damm, bredvid vilken han sjunker ned, låter åter tårarna rinna. ”FÖRLÅT MIG!”
skriker han, men ingen hör. Tystnaden ekar högt i skogen, slukar sorgen och
ångerfullheten som sötsliskig sirap i strupen på ett hungrigt spädbarn. Och så
plockar han fram den lilla ampullen ur skinnpungen, öppnar locket och luktar
försiktigt innan han låter vätskan rinna ned i halsen.
En kort stund senare kommer vargarna
fram, de håller sig på avstånd för att se på när han dör. Det hela går mycket
fort, det finns inget dramatiskt över hans död, inget vackert heller. Sedan
rusar vargarna fram, ylande, och snart syns inget mer av mannen.
