"We accept the love we think we deserve"

I know where you're sheltered now
and I stopped counting the days that are passing
while we don't exist.
Maybe one day
will be that day in june
when I will read the language you're written in
and you will untie the knots
catch me redhanded
tell me all the things you've always known.

We have never been together
you've been miles away from where I've been
and each time we got close
we closed our eyes
to what might take us by surprise
yet I do still feel your smell on my skin
and when I truly wish to, I forget
but you're there teasing my pride
and I will never give up searching all the places
where I think your true self might hide.

All thanks to everything we never were
and everything we always will be.

Telling stories pt 1

En helt vanlig lördagskväll i Paris. Jag hade varit på middag hos en vän som den enda kvinnan i sällskapet på fyra personer och funderade just över våra samtal och mina egna ställningstaganden. ”Vem är jag?” kom jag på mig själv att tänka medan jag promenerade i natten till metrostationen. Min då fyra månader långa vistelse i Paris hade lyckats väcka denna fråga väldigt starkt. Gång på gång, i varje ny situation jag fann mig själv skrek en röst högt från mitt allra innersta ”VAD GÖR JAG NU?”. Jag var långt hemifrån, långt från alla jag vuxit upp med, långt från mina normer och min vardag. Jag kunde vara vem jag ville.

   Vägen hem denna kväll var relativt kort, men lite omständlig då jag behövde byta metrolinje och klockan var mycket. Osäker på om jag skulle hinna till det andra tåget småsprang jag ned från det första ut på perrongen varifrån mitt andra och sista tåg skulle gå. Skärmarna visade att det var 11 minuter kvar till nästa tåg, därmed hade jag inte missat det. Jag pustade ut av lättnad och ställde mig längre fram på perrongen.

   Tankarna flödade i vanlig ordning friskt runt i huvudet. Existentiella frågor brottades med triviala tankar som ”hoppas jag kommer hem snart” och ”jag fryser” men jag var på väldigt glatt humör. Metron var något av det jag älskade mest med Paris, även om parisarna själva hatade den. Det var något magiskt med dessa stationer, där tusentals människor möttes varje dag. Och vissa av de mötena var mer minnesvärda än andra. Jag såg mig omkring på stationen. Smutsig som de flesta. Ett fåtal människor glest utplacerade på perrongerna, några sittandes, några stående. Tre hemlösa män låg på sina kartonger och försökte sova. Ett styng av smärta och en känsla av obehag i magen… Jag hatar att se hemlösa människor. Det gör alltid lika ont.

   Framför mig, på andra sidan tågrälsen och motsatt perrong, stod ett litet antal människor och väntade på sitt tåg. Jag la märke till en av dem, en kvinna som hade hörlurar på sig och dansade. Åsynen av henne denna ”helt vanliga” dansande kvinna, gjorde mig alldeles varm inombords. Med ”helt vanlig” menar jag i det här sammanhanget att hon till synes inte var hemlös, eller alkoholiserad, eller normavvikande på något annat märkbart sätt. Hon stod bara och dansade. För att hon hade lust. Och det gjorde mig glad att se. Det var sådant som gjorde min kärlek för metron.

   På min sida av spåret hade en av de hemlösa männen rest sig upp och börjat gå omkring. Han stannade plötsligen upp någon meter ifrån mig och likt mig betraktade han den unga kvinnan på andra sidan med beundran i blicken. Han log brett och försökte kommunicera med henne genom gester och lite högljutt ropande. ”Varför dansar du? Vad lyssnar du på?” hörde jag honom fråga trots att jag själv lyssnade på musik i hörlurarna. Denne man och hans entusiasm inför den dansande kvinnan gjorde mig ännu lyckligare och varmare inombords. Dessvärre reagerade inte kvinnan och gav honom inget gehör, men mitt ansikte sprack upp i ett leende och överraskande nog vände han sig om och mötte min blick.

   Han kom fram till mig med lyster i ögonen. ”Varför dansar inte du?” frågade han och pekade på mina hörlurar, vilka jag snabbt tog ur öronen. ”Jag lyssnar inte på dansant musik” svarade jag med ett leende. Min franska var bristfällig men jag lyckades göra mig förstådd och förstå mannen som stod kvar och pratade med mig. ”Jag tycker att hon dansar fint” viskade han med ett fniss. Denna hans oskyldighet och lekfulla entusiasm lättade mitt sinne. ”Ja det tycker jag också.”

   Mannen frågade mig varifrån jag kommer och jag svarade Sverige. Fräckt att fråga kan man tycka men det är ytterst vanligt att bli tillfrågad sitt ursprung i Frankrike, när man pratar med brytning. Jag hade slutat ta det personligt. Han berättade att han själv emigrerat från Portugal för många år sedan och att han varit hemlös i tre år. Vårt samtal flöt på med stor lättsamhet och Carlos som han hette, blev min vän. Där. Då. På en perrong i Paris.

   Några minuter senare ljöd ett meddelande i stationens högtalare. Tåget vi alla väntade på skulle inte komma. Metron var stängd. Jag och Carlos hade blivit avbrutna i vårt samtal och jag beklagade mig och sa att jag nu behövde gå för att ta en buss eller taxi hem. Han tipsade om var den närmsta busstationen låg varifrån jag kunde ta en buss till Latinska kvarteren, sedan la jag min hand på hans axel för att säga adjö.

   Carlos reaktion vid denna beröring.

   Jag kände hur han stelnade till och det förvånade mig, Jag tänkte att jag inte borde ha tagit mig den friheten men jag hade missuppfattat. Hans läppar formade det största leendet jag sett på länge. Hans ansikte lyste upp och han höjde huvudet utan att säga ett ord. En våg av känslor överöste mig och jag kände hur jag drunknade i medkänsla, kärlek, gemenskap, skuld, hopp, tro… Jag kramade honom och han kramade tillbaka med så mycket värme att jag trodde jag skulle smälta och rinna ned på spåret.

  

Vi kramades i några minuter, sedan la han sina båda händer på mina axlar och sa med tårfyllda ögon ”tack”. Jag visste inte vad jag skulle svara, det enda jag kunde få fram var ett lågmält ”tack själv”. Jag kände att jag behövde skynda mig därifrån för att inte börja gråta och skrika på alla ”vanliga” människor som stod där och såg på mig med en konstig fruktan i blicken, en fördömande blick. Som vore att det var mig och Carlos det var fel på och inte dem. Oss, inte samhället.

   De smutskastande blickarna brände i mig hela vägen ut ur metrostationen. När jag väl kommit upp på gatan igen kunde jag inte hindra tårarna från att rinna ned. Jag beslöt mig för att promenera hem i den svala natten.

    Vad var det som just hade hänt? Jag kunde inte förstå varken min egen eller Carlos och de andra människornas reaktion på vårt möte. För mig var han en helt vanlig människa som jag råkade samtala med. Varför blev han så berörd av min beröring? Som bekant började mina tankar spåna iväg åt det mörkare hållet. Jag föreställde mig hur Carlos kanske hade varit utan djupare mänsklig kontakt under lika lång tid som han varit utan ett hem. Det slog mig hur stark denna utsatthet måste vara…

   Inte nog med att man aldrig kan känna sig trygg, att man aldrig kan gå på toaletten när man känner för det eller sova i sin egna varma säng, i sitt egna varma hem, men dessa fördomar. Detta utanförskap. Det finns ingen plats i samhället för mänskligheten. Har du inte en trygghet, ett jobb och ett hem så är du inte värd någonting.

    När bytte vi bort kärlek mot pengar? Tankarna brottades vilt med mig nu. Jag fick inte vara med och bestämma det här. Jag vill inte vara en del av det, tänkte jag. Vill inte ingå i ett sammanhang där alla inte är lika välkomna. Ett sammanhang där storleken på min plånbok ska avgöra vad jag förtjänar, snarare än storleken på mitt hjärta.

   Tankarna och känslorna tog så mycket plats att den sedvanliga oron som infinner sig när jag går ensamt hem nattetid inte hade hunnit slå till. Inte förrän jag märkte att jag var den enda kvinnan på gatorna. Flera män gick åt samma riktning som jag, den närmste på bara någon meters avstånd. Jag ökade takten och medvetenheten med hundra procent.  ”Det sista jag behöver nu är att bli överfallen” muttrade jag för mig själv, innan jag blev varse.

    Jag bär på egna fördomar. Jag är inte bättre själv.

    Genast började jag försvara mig själv genom att intala mig att mina fördomar är välgrundade och beror på att det faktiskt sker våldtäkter och övergrepp mot kvinnor, av män. Och det gör det väldigt ofta. Ändå kunde jag inte bli kvitt skammen över att jag dragit alla dessa män, dessa människor över en kam. Jag var inte något bättre än de jag precis hyste ett förakt för på grund av vad jag antagit var deras fördomar.

   En halvtimme senare var jag hemma. Jag hade inte blivit överfallen men jag hade gått hem med en känsla i magen som jag kände var värre. Min oro misslyckades inte med att äta upp all positiv energi jag hade känt under kvällen. Den gjorde mig sorgsen, min fördomsfullhet gjorde mig sorgsen och likaså min oförglömliga stund på metrostationen. Å andra sidan var jag ännu berörd av den starka kärlek och gemenskap som uppstod mellan mig och Carlos…    

   Jag gjorde mig snabbt i ordning för att gå till sängs medan jag reflekterade. Det som hade hänt ikväll var inte taget ur en dålig film på tv där jag kunde ha bytt kanal. Det här var mitt liv. Allas våra liv. Som präglas av starka möten, av lycka och av orättvisa.

   Innan jag förlorade medvetandet till sömnen önskade jag att jag kunde byta liv med Carlos. Kanske bara för en dag. Men jag visste om att jag morgonen efter skulle vakna upp till ett liv där allt skulle fortgå som vanligt.