Om du undrar

"Berätta, hur mår du?"

Jag vaknar med borderline. Jag går och lägger mig med melankolisk depression. Bara ibland är jag schizofren, det är sällan jag drabbas av psykoser. Jag kan lämna mig själv då och då, för att betrakta mig utifrån. Det är ingen vacker syn jag möts av. Jag vet inte, hur ska man må? Vad ska jag säga för att du ska förstå?

"Hur känner du dig?"

Jag känner mig ensam. Som att jag inte ens är med mig själv. Totalt utelämnad åt världen och världen skrämmer mig. Jag förstår inte mitt syfte riktigt. Vad är det meningen att jag ska göra här? Eller vad är det meningen att jag ska vilja göra? Jag vill bara må bra, men jag vet inte hur. Jag vet inte ens vem jag är. Kan du hjälpa mig att komma på det? Hur känns det... Det känns som att hela mitt liv har varit en lögn. Det känns som att jag är en lögn. Eller kanske är jag flera lögner.

"Beskriv en typisk tanke för mig."

Jag kan tänka att nuet är irreellt. Att det enda som existerar är en alternativ värld, för tanken på att existensen här... Jag förstår den inte. Jag kan tänka på hur konstigt det är att jag måste ha ett pass för att mitt liv ska vara giltigt. Att det skrämmer mig att jag inte är NÅGON utan det och att jag med det är bunden till att vara på ett visst sätt. Att följa samhälleliga normer, att lyda lagar... Jag finner det absurt att jag är en del i det stora uret som tickar vidare varje sekund och att människor som ska vara precis som jag, kan te sig så olika mig. Tänker de också så? Är det någon som ifrågasätter livet på samma sätt som jag?

"Hur kan en sådan tanke få dig att känna?"

Rädd! Jag vill inte vara med. Jag fick inte välja att födas här. Varför får jag inte välja att dö istället? Vem är det som har bestämt hur mitt liv ska se ut? Vad jag ska vilja ha utav det? Livet är fullt av lidande. Varför väljer man att lida? Jag känner mig... Tom. Som att jag inte har någon substans att rättfärdiga min existens med. Som att jag är en kista i mänsklig form. Innehållet, subjektet, är förlorat. Jag tycker det är ironiskt... Att tragiska händelser i våra dödliga liv får oss att tänka till och uppskatta det vi har. Pekar inte det på att vi faktiskt inte uppskattar livet? Stjärnorna skulle inte lysa utan mörkret, sägs det. Å andra sidan skulle väl avsaknad av mörker innebära ständigt ljus, inte sant?

Castles made of sand

I know myself well enough to know that I do not know myself

And I thought I was in love with you when in fact I loved the idea of loving you

Or the idea of being in love

And I tried and tried until there was nothing left for me to try except leaving

So I left you

And now I'm left

With no where to go and no one to love

I thought you could save me but in fact you're the one who needs to be saved

Because you couldn't accept how I refused to be enslaved

And I hope you will find who you're looking for, after you find yourself

I want a bumpy ride with no safety belt on

the big bad wolf

You found me in a time when I was lost. I could not bare to lose you. Let me be free and I will free you. In my mind where oceans meet so do we, intertwined you're inside of me and gone is my agony, I have tried but I can't deny the fact that I love you. I do, I love you but not the way you want me to, I love you from inside of me, outside of me but it's a love that needs me to remain free, for the minute I encage myself it too shall melt away and leave me wounded blaming you. So please don't leave me, let me grow with you and you, grow within me.

Each night I wish you next to me to feel your breath and I dream of the day when you will be here but I do not grief the days when you are not, grateful as I am to have come so close to inner harmony. With you I climb mountains and swim in lava and I never feel tired or hurt or burnt. With you I am and will always be, as long as you let me. Please forgive me my mortality, forgive when I leave the residence I share with you in heart, in mind. I will always come back and I am divided, into parts and to keep all parts together I must nourish them all with difference, not indifferent to what that may cause in you but incapable of any different ways of life, yet. We all change but change can not be forced, it must come naturally, gradually and I can't tell how far it is from me.