Mannen och skulden

1.    Spådamen väntar i dunklet bakom de purpurfärgade gardinerna, doften av rökelser ligger tjock över rummet, ett dovt ljud hörs i bakgrunden. Det är oklart var ljudet kommer ifrån, men det låter som vore det någon i ett hörn spelandes på en bastrumma.    Han tänker att det låter som hans känslor, att det låter som hans ånger, att det låter som hans ångest. Ljudet betryggar honom i det att han fattat rätt beslut.

   Innan han kliver in bakom de purpurfärgade gardinerna i sammet, smeker han dem lätt med fingrarna och önskar att han hade smekt alla han mött med samma lätthet, med samma ömhet. Han har varit en ondskans man.
   Återupprättelse är inte alltid möjligt, inte heller är det alltid nödvändigt. Men i detta fall är det bådadera. Han är tacksam för möjligheten att göra ett val.

2.       ”Du anländer i rättan tid” viskar hon. Han vet att hon vet, ändå frågar hon ”Vad för dig hit?” Han för sig osäkert, plötsligt känns valet inte lika självklart, mörkret påträngande. Doften av rökelser tycks kväva hans önskan om återupprättelsen, vadan ska den vara bra för? Gör han inte bättre nytta på något annat vis? Hon vill höra det från honom, han måste vara säker. ”Vad drömmer du om?” skriker hon med gäll röst. ”Min tid är dyrbar, tala nu eller tig någon annanstans. ”

   ”Jag drömmer om att återupprätta, att ställa till rätta tingen, att kompensera för tragiken och smärtan jag har åsamkat.” Hon ser på honom, ser rakt igenom honom. Hennes blick är kall och fast. Han fryser plötsligt, läpparna darrar, händerna likaså. Små svettpärlor bildas på pannan. ”Jag förtjänar inte att leva, jag har begått illdåd efter illdåd utan dess like. Jag drömmer därför om att dö.” säger han. Händerna har han knutit för att de ska sluta darra. I ögonen syns en sorgsenhet och beslutsamhet. Det är definitivt.

3.       Han förmår inte förbereda sitt självmord själv. Han hindrar åter och åter det heliga beslut han har fattat från att fullföljas, beslutet att ta sitt liv.. Han är för feg för att begå sina drömmars dåd. Han vill inte heller göra något drastiskt, av omtanke för den person som eventuellt skulle komma att hitta hans lik, därför besöker han spådamen. Han har hört att hon har ett serum, ett som endast behöver drickas, ett som leder till en smärtfri och slutgiltig död. Han önskar installera sig djupt i den mörka skogen, den i vilken vargarna finns, den till vilken inga människor vågar sig. Där vill han dricka serumet, där vill han att hans döda kött ska slitas i stycken av vargarna. Det förtjänar han. Ja. Det förtjänar han.

4.       Spådamen vet vilka brott han har begått. Hon anser att döden är en oduglig drömmares utväg. Han förtjänar den inte heller, dess fridfullhet, dess tröst. Hon anser att han hellre är värd att leva med sin ånger, sin ångest, men valet är inte hennes att avgöra. Hon måste behålla sin professionalitet och hur än hon skulle vilja straffa honom, är straffet inte hennes att utdela. Dessutom har hon en skyldighet att de för hans hand förlorade människor rädda från sin förtvivlan.
   ”Jag förstår att du söker mitt serum.” väser hon. ”Men varför ska jag ge det till dig? Jag har sett vad du har gjort. Dina brott är till ytan osynliga, såren du har orsakat blöder i de för din hand stupades själar. Varför ska jag förverkliga dina drömmar?”
   ”Snälla du, jag ber dig, jag betalar. Jag vet inte vad annars jag ska göra, jag är en ynkrygg, en ynklig rutten råtta.” Och spådamen överväger saken, varken för sakens eller mannens skull, men för att hon vet något om sitt serum som han inte vet.

5.       Han förtjänar inte dödens delikatess. Han förtjänar att brista som knopparna på våren. Han förtjänar att brinna som lågorna i adventsljusstaken. Han förtjänar att smaka på sann smärta, inte undkomma den med hjälp av ett serum. Men serumet är inte vilket som helst. Utöver att det tar hans liv utan lidande, läker det också alla de vars hjärtan han skurit sönder och samman, alla de vars stolthet han gröpt ur dem för att sedan spola den bortom livet, alla de vars själar han förnekat, alla de vars kroppar han smäktat efter för sin egen njutnings skull, utan att för den saken tillfredsställa dem när tillfälle givits. Mannen känner inte till serumets särskilda egenskaper, lika löjligt självisk hans liv har varit, lika löjligt självisk ter sig hans självmord.
   Han har betett sig manligt, i den mån manligheten rör sig kring ett ofredande, ett ofullständigt älskande, ett icke-älskande. Han har smutsat ned ord som trygghet, tillfredställelse, tröst, tacksamhet, tillgivenhet, enkom genom att ta dem i sin mun. Allt han har tagit utan att giva tillbaka. Och med detta serum ska han överlåta sig döden, på samma sätt som han övergivit var person som krävt vad den förtjänat av honom. Han har behandlat jorden, djuren och människorna som små krusiduller av kartong att smycka sina kulisser med, som vore livet en show med honom i huvudrollen. Intet annat har spelat roll än hans egen försmädliga lycka. Och med detta serum ska de sårade slippa såras, de ska så mycket som glömma hur de blivit sårade. De ska glömma honom. Och han ska inte finnas mer.

6.       Spådamen tar ned en stor tavla från väggen framför vilken hon suttit i en stol som gjord för kungligheter, klädd i rött siden och smyckad med guld. Där tavlan hängt uppenbarar sig nu en lucka, liten är den, men han förstår att den rymmer mycket stora ting. Storhet är inte alltid synligt i storlek, det vet han, ja nu vet han det i alla fall.
   ”Du ska ta det med dig dit du vill dö, du ska aldrig yttra ord om detta för någon levande varelse.” Hon vill inte berätta för honom hur hans död skulle sona hans brott, hur hennes serum skulle lindra skadorna han lämnar efter sig. Hon vill att han skulle dö med skulden som tjock tjära över hans innersta.
   Luckan öppnas och i den ligger en liten liten ampull, så liten så den knappt syns mellan två fingertoppar. Ampullen är till bredden fylld med en mörklila vätska. Hon räcker honom den och hans tårar rinner, en miljon tårar rinner ned för hans kinder. Hon känner inget medlidande. Allt han känner har han förtjänat.
   ”Jag hjälper dig inte för din skull.” hennes blick tränger igenom honom som den vassaste av dolkar. Hans självupptagna själ tycks aldrig vila, det egocentriska är egendomligt starkt, han sörjer hennes hårda ord och för ett ögonblick tycker han sig inte behöva höra dem, men snabbt inser han på nytt att det snart kommer att vara över. Och han har fått som han velat.
   Han tar med sig serumet i en liten skinnpung som han fäster i skärpet runt midjan och beger sig mot den mörka skogen i vilken vargarna finns. Den ligger inte så långt bort från spådamens hem, hon skyr människor i den mån det är möjligt. Mörkret faller men han känner ingen rädsla, ingen oro. Äntligen ska han finna frid, frid att leva med sina fel fann han inte, nu ska han äntligen få frid genom döden.
   Djupt, djupt inne i skogen är han nu och vargarna har inte synts till. Han ropade högt till dem i början av sin färd, upp mot trädtopparna ropade han att de skulle vänta, att han självmant skulle komma att överlämna sig, bara han fick komma tillräckligt nära. Och de lyssnade, de lyssnar, de har inte stört honom än. Han kommer fram till en liten damm, bredvid vilken han sjunker ned, låter åter tårarna rinna. ”FÖRLÅT MIG!” skriker han, men ingen hör. Tystnaden ekar högt i skogen, slukar sorgen och ångerfullheten som sötsliskig sirap i strupen på ett hungrigt spädbarn. Och så plockar han fram den lilla ampullen ur skinnpungen, öppnar locket och luktar försiktigt innan han låter vätskan rinna ned i halsen.
   En kort stund senare kommer vargarna fram, de håller sig på avstånd för att se på när han dör. Det hela går mycket fort, det finns inget dramatiskt över hans död, inget vackert heller. Sedan rusar vargarna fram, ylande, och snart syns inget mer av mannen.