Där jag är

Jag är fortfarande ledsen
och jag kommer alltid att vara det,
frågan är om acceptans är det jag behöver
åtminstone kunde jag tidigare känna allt så kraftigt,
även smärtan saknar jag
nu tänker jag att - det går över
i morgon är det kanske annorlunda

men jag känner endast var tusende hjärtslag.

Jag kan inte 

jag vill inte

men jag - 

måste fortsätta blunda.

Det är dock ohållbart

och jag kan inte fortsätta fumla

jag är

konfunderad -

vill jag leva detta "normala" liv,
eller är jag född till ett liv i marginalen
där jag aldrig vet vad som väntar mig runt hörnet.
Det här känns bekvämt men det är allt,
jag skriver inte  

inget förtjänar mina ord,
det är bara tomt

jag är bara en kropp, på en jord.

Det händer mycket men 

ändå känns det som att inget händer,
jag försöker intala mig att det är en fas,
jag behöver den för att bygga upp mig själv och 

trots att jag ibland vill dra
så vet jag att jag inte är redo, 

kanske upplever jag det som ett nederlag
som att jag är här för att jag är svag.

Andetag, andetag 

jag behöver bara sakta ned, koppla av.
Det händer mycket här men det 

känns som att ingenting händer
för jag har svårt att gå 

när vägen är upplyst av hopp om ett vanligt liv,
jag lärde mig att balansera på tomgång när jorden skälver -
ibland vill jag kasta mig nedför ett stup,
men inte för att det går för fort utan 

för att jag behöver djup.

Jag vet att jag kan.
Jag tröstar mig med att det ännu finns tid -
jag behöver inte sätta deadlines på allt -
det kommer inte vara över när jag är 30 och även om,
så är jag inte 30 förrän om 8 år.

Mycket kan hända på 8 år.

Behöver jag ens plugga?
Livet är för kort för att jobba.
Jag är en eldsjäl,
jag vill skapa, jag vill skriva, jag vill beröra.
Ord, färger, musik, bilder -
nu måste jag börja om
och jag måste
sluta skrämma mig själv med tankar om fattigdom
för annars kommer jag ändå leva fattigt,
om än i själen, 

och tiden -
jag vill inte känna att jag bara har ihjäl den,
jag vill leva och känna och älska varje sekund av den.
det är väl det som är grejen?

Att vi alla här i väst,
där vi sitter, går och står,
i våra själar har små små hål,
som talar för tomheten och tristessen,
vi har allt vi behöver och
allt vi någonsin vill ha 

det finns där för oss att njuta av och ta
ändock mår vi inte bra.
Det gör ont i våra hjärtan,
nedfläckade av otillräcklighetens karga svärta.

Jag vill inte vara nöjd för vetskapen att jag kunde haft det sämre,
jag vill förtjäna mitt liv -

försöka göra andras bättre,
och det kanske kommer ta ett tag

jag får vänta, leva i nuet och kämpa.

Och hoppas.