Till slut vände hon sig om och mötte hans ängsliga och bönfallande blick, som bakom de ödmjuka tårarna skrek efter närhet. Han hade ju försökt. Han hade ju verkligen försökt, och han var inte som alla andra. Han kunde förstå, det kunde han säkert. Men vad gjorde det? Hon var oföränderlig. Han skulle aldrig få veta något. Och hon skulle alltid leva ett halvt liv.
"Jag är ledsen." viskade hon så mjukt hon bara kunde, i hopp om att tonen skulle mildra hennes fega försök till att fly. "För jag har något att erkänna. Och jag har så många att sakna. Och så mycket att känna. Men jag har för lite tid och för mycket stolthet och vägran. Jag är ledsen för det."
Tids nog kommer det sluta göra ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar