Tonight is a "stay-at-home" Friday. I don't have many of those nowadays, so I'm enjoying it with my grandfather and Shantaram. I just wanted to share one of my favourite poems of all times, by Karin Boye. For those of you who understand it, enjoy. For those of you who don't, please do not use Google translate.
"Hur kan jag säga att din röst är vacker.
Jag vet ju bara att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina
så att för mig finns ingen sömn och ingen vila
tills de är mina."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar