Om du undrar

"Berätta, hur mår du?"

Jag vaknar med borderline. Jag går och lägger mig med melankolisk depression. Bara ibland är jag schizofren, det är sällan jag drabbas av psykoser. Jag kan lämna mig själv då och då, för att betrakta mig utifrån. Det är ingen vacker syn jag möts av. Jag vet inte, hur ska man må? Vad ska jag säga för att du ska förstå?

"Hur känner du dig?"

Jag känner mig ensam. Som att jag inte ens är med mig själv. Totalt utelämnad åt världen och världen skrämmer mig. Jag förstår inte mitt syfte riktigt. Vad är det meningen att jag ska göra här? Eller vad är det meningen att jag ska vilja göra? Jag vill bara må bra, men jag vet inte hur. Jag vet inte ens vem jag är. Kan du hjälpa mig att komma på det? Hur känns det... Det känns som att hela mitt liv har varit en lögn. Det känns som att jag är en lögn. Eller kanske är jag flera lögner.

"Beskriv en typisk tanke för mig."

Jag kan tänka att nuet är irreellt. Att det enda som existerar är en alternativ värld, för tanken på att existensen här... Jag förstår den inte. Jag kan tänka på hur konstigt det är att jag måste ha ett pass för att mitt liv ska vara giltigt. Att det skrämmer mig att jag inte är NÅGON utan det och att jag med det är bunden till att vara på ett visst sätt. Att följa samhälleliga normer, att lyda lagar... Jag finner det absurt att jag är en del i det stora uret som tickar vidare varje sekund och att människor som ska vara precis som jag, kan te sig så olika mig. Tänker de också så? Är det någon som ifrågasätter livet på samma sätt som jag?

"Hur kan en sådan tanke få dig att känna?"

Rädd! Jag vill inte vara med. Jag fick inte välja att födas här. Varför får jag inte välja att dö istället? Vem är det som har bestämt hur mitt liv ska se ut? Vad jag ska vilja ha utav det? Livet är fullt av lidande. Varför väljer man att lida? Jag känner mig... Tom. Som att jag inte har någon substans att rättfärdiga min existens med. Som att jag är en kista i mänsklig form. Innehållet, subjektet, är förlorat. Jag tycker det är ironiskt... Att tragiska händelser i våra dödliga liv får oss att tänka till och uppskatta det vi har. Pekar inte det på att vi faktiskt inte uppskattar livet? Stjärnorna skulle inte lysa utan mörkret, sägs det. Å andra sidan skulle väl avsaknad av mörker innebära ständigt ljus, inte sant?