Rust and bone

Det är den där telefonsvararen som påminner mig om min ensamhet

det är de där minusgraderna som inte ens känns kalla

det är mörkret i vilket jag har lärt mig att se

det är alla mil jag har gått utan att nå fram,

nå framåt

nå framgång.

Min smärta skriker efter dig och jag våndas 

mina tårar har svämmat över och jag drunknar

Jag kan inte mer.

Jag vill inte mer.

Alla gånger jag har fallit raklång

och i alla drömmar där jag har slagit ut mina tänder

för varje tand skulle någon dö,

men jag tror det bara varit olika delar av Mig som har gått bort

jag har några kvar

men jag vet inte vad de utgör. 

Jag föddes med ett pussel till hjärta

som man inte skulle lägga ihop utan plocka isär

och alla jag har mött har tagit sin bit

och rest, långt långt bort ifrån mig

ingen är kvar här
och där jag står finns ingenting 
varje dag har jag sett mig omkring
efter ett ljus, ett hopp, en hand, en tröst.
Efter kärleken som vi alla vill tro finns.
Tro.

Tro, du måste tro.