Var ni kära?

För inte så länge sedan frågade jag min mormor för första gången om hur det gick till när hon gifte sig med min morfar. Jag satt vid matbordet i köket medan hon plockade undan lite småsaker som låg omkring. Hon kan aldrig sitta still, min mormor.

Hon berättade att morfar, som är några år äldre än henne själv, länge hade varit kär i henne innan de fick lov att gifta sig. Han hade frågat om hennes hand gång på gång, men hennes mamma ville inte ge bort sin dotter till honom, eftersom hon ansåg att han var för ful. Jag satt där i köket med ett leende på läpparna medan mormor beskrev hur hennes pappa till slut hade sagt till morfar: ”Ta henne, bara ta henne!”. Så hade de alltså kommit för att ta min då lilla mormor på 16 år till giftas.

Mormor berättade att ingen såklart hade talat med henne dessförinnan om vad som sker när en gifter sig. Hon berättar om hur en bekant stormade in i hennes rum på bröllopsdagen, medan hon satt och blev sminkad av några äldre kvinnor i släkten, och utbrast ”Men hennes kinder är ju redan så rosiga, sminka dem inte mer! Han kommer ju för sjutton bita av dem!”. Vad kvinnan då inte hade förstått var att detta yttrande skulle leda till att min mormor gick runt med händerna på kinderna i veckor därefter.

Medan jag smuttade på min kopp med kurdiskt te fortsatte mormor sin historia och beskrev även med en fin liten demonstration hur hon i hela sju dagar efter bröllopet hade vägrat att låta morfar komma i närheten av henne. Hon hade varit så rädd för honom och det där hemska som skulle ske när en gifte sig. Men som med mycket annat i livet där och då, fick en lära sig den hårda vägen. 'Learning by doing', jag undrar om inte någon där någonstans i Mellanöstern skulle ha gjort anspråk på det begreppet.

Jag log mot min älskade mormor, road av hur våra liv och uppfattningar skiljer sig och en tung känsla av sorg lade sig tillrätta, djupt inne i bröstet, för alla delar av mig som jag redan har begravt inför henne.