Det är val om en vecka. Ett val i vilket valet kändes så självklart till en början, ett val inför vilket jag nu står alldeles förvirrad. Jag vet vad jag vill ha, men litar inte helt på att något parti kommer att ge mig det. Vår regeringsform möjliggör ytterst få revolutionära reformer och partipolitik är trots allt partipolitik. 

Jag önskar: konkret antirasistisk politik exempelvis genom implementering av antirasistiska organisationers mål och förslag, som positiv särbehandling. Jag önskar: total flyktingamnesti, permanent uppehållstillstånd till alla, öppna gränser och tills dess: fri vård och utbildning, arbetstillstånd och rättigheter för papperslösa. Jag önskar: lagstifta alla kommuners ansvar att ta emot människor på flykt. Jag önskar: att nazister inte tillåts demonstrera. Jag önskar: feminism i praktiken, avskaffande av RUT, höjda löner i kvinnodominerade branscher, rätt till heltid, sex timmars arbetsdag, kvotering i maktens rum (inte enbart bolagsstyrelser, allra helst önskar jag avskaffande av bolagsstyrelser). Jag önskar: reform av polismyndigheten, införande av utomstående granskningsnämnd vars uppgift är att granska polisen, obligatorisk utbildning i antirasism och kvinnofrid för polisen, upphörande av polisens inhumana jakt på människor md oklar legal status, ingen människa är illegal. Jag önskar: ökat utbildning i normkritik och försäkran av qtbhi-personers rättigheter i praktiken, exempelvis genom att förverkliga RFSL:s mål. Jag önskar: obligatorisk utbildning i kvinnofrid för alla sociala yrken; jurister, socionomer, psykologer, terapeuter, läkare, sjuksköterskor etc. Jag önskar: ökade resurser och säkrad långsiktig finansiering av kvinnojourer, ökad finansiering till civilsamhällesorganisationer som gör allt staten bör göra för folket. Jag önskar: normkritisk skola, att skolan förstatligas och att alla barn ska ha samma förutsättningar för god utbildning, oavsett enskilda kommuners ekonomi. Jag önskar: bygga hyresrätter i segregationens finaste nästen, Danderyd, Täby. Jag önskar: hyresrätter åt alla. Jag önskar: ta tillbaka alla våra skattepengar, alla skattepengar som har stulits och placerats i skatteparadis. HIT MED DEM SÅ BEHÖVER INGEN BLI SKADAD. De kan istället gå till ett återförstatligande av SL/UL/SJ och andra trafikföretag, samt (kraftigt!) reducerade priser i kollektivtrafiken. Jag önskar: straffa dem som tagit ut vinster i välfärden och urholkat vårt land. Jag önskar: inte tillåta vinster i välfärden, mer pengar till välfärden, högre löner i välfärden, rätt till heltid i offentlig sektor. Jag önskar: gemensamt ägande. Jag önskar: ett bra liv åt de arbetslösa och sjukskrivna, inte ett liv att överleva. Jag önskar: höjda skatter, högre a-kassa, högre sjukförsäkring. En arbetslös människa ska inte behöva leva på existensminimum för att en människa med arbete ska tjäna lite extra pengar i månaden. Inget kommer gratis. Ingen har "jobbat och slitit" och helt på egen hand tillägnat sig sitt välmående. So what om din mormor belånade sitt hus för att du skulle kunna utbilda dig till det yrke där du nu är verksam och tjänar sexsiffrigt, so what att du "slet för det". Din mormor hade ett hus att belåna, det har inte min. Jag önskar: höj lönerna igen, höj lönerna igen. Lönesänkningen som skett under det senaste århundradet är inget annat än ett rån av befolkningen, gemene person tjänar mindre och mindre trots godare levnadsstandard och ökad ekonomisk utveckling. Jag önskar: satsa på hållbart klimat MEN med ett ständigt närvarande klassperspektiv. Straffa inte den arbetande ensamstående modern som inte köper eko-kaffe. Ställ krav på storföretagen att uppfylla klimatkriterier. Straffa de företag som inte gör det. Jag önskar: återinförande av förmögenhetsskatt och beskattning av bostadsrätter och andra former av privat ägande. Sist men inte minst önskar jag: KONST ÅT ALLA. Gratis inträde till alla statliga museum, aktivt arbete för främjandet av kultursektorn, ökade resurser till kulturarbetare och större tillgänglighet till kultursfären, det ska inte bero på vart en person bor eller hur mycket den tjänar, konsten är för alla.

tänk om jag också kunde spy ur mig allt som du

kanske gråter du i sömnen
raka spår till ensamhet i drömmen
inte kommer du någonsin veta
sanningen oavsett var du letar
ta din tid
och
försök att finna inre frid
främlingar var vi alltid
ensamma i låtsasliv
rasta dina inre monster

-dina lyckliga dagar kanske kommer-

(men snälla
vakna ur dina vanföreställningar
jag vill dig bara väl)

det här är ingen dikt, det är bara tankar

åskan har skakat om sverige idag
ja jag skriver sverige med litet s för
världens största påhitt är vad vi kallar en nationalstat
åskan har skakat om sverige idag
det låter stort och kraftigt
det låter dödligt
och jag tänker på alla bomber som faller
med alldeles för korta intervaller
någon annanstans
jag tänker på männen med makt som befaller
jag tänker på arméerna som anfaller
jag tänker på de civila som bönfaller
jag tänker på en värld som förfaller

för friheten som inte finns

dina ögon bedrar mig med skenet av ett mörker
dina ögon bedrar mig med lögner om ett djup

det djup, nedför vilket jag har längtat efter att kasta mig
det mörker, i vilket jag har törstat efter att gömma mig
de ögonen, inför vilka jag har blottat min nakna kropp


i ovisshetens skogar springer jag
och,
där glömmer jag bort att andas
saknaden sticker som knivar i mina lungor,
bitterljuva minnen besöker mig med gåvor
en bukett med min ångests alla blommor
jag planterar dem i vårt mötes färska jord

min mani mäktar mästra mitt intellekt
i galenskapens lågor eldas jag sakta upp
likt kvinnorna som på bålen tvangs att brinna
för någon annans synder 
skall de svagas blod alltid rinna

du måste våga ta en annan sorts risk

jag skall överlämna mig


du som levt livet i blindo och plötsligt kan se
du som sökt och plötsligt inte behöver söka mer
du som funnit tryggheten där träden kastar skugga över ditt enda hopp
brännmärken på din hals efter alla gånger du brunnit upp
ärr på din rygg efter alla gånger dina vingar brustit ut
du reser dig ur din aska

du som inte vågar leva
du som inte vågar känna
du som inte vågar släppa
glömma
förlåta

du som inte vågar älska
du som inte vågar skrika
du som inte vågar säga
jag vill
du som fortsätter springa när tiden står still

din smärta är inte min att begråta 
din fruktan är inte min att tillåta
din ensamhet är inte min att överlåta
i händerna på någon annan
men jag kan lindra den
jag kan rädda dig


"de som är störst får först"
om hon visste hur rätt hon har


allt vi inte kan undkomma
i jakten
men vi glömmer aldrig
att vissa jagar annat

trött

ibland
          när tankarna står still
och livet går vidare trots att man inte vill

mina fingertoppar har besudlat din hud
och du har trängt in i mig
sanningen jagar in oss i ett hörn
och där tvingas jag att lämna dig

den franska balkongdörren är öppen
själen stängd
mina tårar är slut för dagen
men
jag
vill inte
förlora hoppet

en, två, tre, flera
alla har ni ärrat mig
jag gör alltid något
men aldrig det jag bör göra

en dag till och jag är berörd
det innersta har sedan länge varit förstört

om du bara kunde skada mig
skapa mig


i det här landet kommer jag alltid att vara en främling
och för dig alltid en trofé
det finns inget som heter att älskas
för älskandets skull
att älskas
du får det du tar
och du har tagit allt

-

jag såg dig

?


verkligen
såg dig

det lustiga i att möta
                               och mötas

det lustiga i att försöka skydda sig själv

ge efter

att vilja och ångra
att aldrig vilja ångra


det är inte alltid som du tror

-det var något
som väckte mig-

bladen är tomma för jag vill inte fylla dem
men låta dem fyllas

orden är blanka för jag vill inte avslöja dem
jag vill tala utan att de uttalas
jag vill ta
bli tagen

tumör

ett försök att hitta jaget
och flera försök att göra det vackert -
jag försöker forma
formulera
formatera om,
livet,

           mina vägar


vart skall de leda?
aldrig ifrån tristess och leda
dit,
jag alltid leder mig själv

ibland vaknar jag bredvid dig och känner frid
sedan blundar jag och tiden flyr mig
och tar friden med sig

någonstans
sitter en flicka
tyst
stilla
som flickor bör
hon viskar,
                                      [till mig. till sig.]
snälla sluta
söka
för här finns inget att hämta

du är förlorad,

-

du märker när jag försvinner,
men du kan inte nå mig
där jag är dold
där jag dödar


och jag skrattar, för jag har dödat dig
jag har ditt blod på mina händer
jag har ditt blod på mina händer

det är mörkt här
inne,
så snälla gå härifrån
för du kan inte se.


du är inte upplyst

jag skriver med små bokstäver men egentligen skriker jag
jag skriker allt jag orkar
för allt jag inte orkar

Ingen är den ende

Dazzled by your grace, mutilated by your fear -
        I once believed in magic between us and now I know

you are not capable.



For sometimes we search for mystery and fool ourselves to believe
we found it
the world does not always succeed to please
         

                               I go blind with my own eagerness and when my blindness fades,
I laugh
how desperation steals my judgement, how could I -

ever.

Now I feel no longer powerless but the power lies in my hands,               hands, I -
wish I could cut off
so I would not have myself to blame after I leave you

Always and forever

                                I always hope for always and forever
but the only thing that ever lasts with me is my leaving,

always and forever.


I always leave.

/Lykke Li

Papaoutai

"Dites-nous, qui donne naissance aux irresponsables? 

[...]

Tout le monde sais comment on fait les bébés

Mais personne sais comment on fait les papas"

Stromae - Papaoutai

Oh, and fuck you too

I’m trying to put my words into thoughts but I can’t succeed

The only word I can think of is ”fuck”

So fuck it

Fuck the fact that I’m constantly imprisoned alone with my feelings because I’m limited with a vocabulary containing words belonging to a language I was never part of creating, where I can’t even begin to describe what’s going on in my mind

Fuck the fact that people can be put in jail for defying societies stupid rules and norms, most of which we practically never question but always live by

Fuck that little voice in the back of my head, the one who keeps telling me to accomplish something, to make some kind of difference when the only results are feelings of insufficiency and guilt, fuck it, staying alive is a fucking accomplishment

Fuck all sorts of worthless little needs, like the urge for a cigarette to calm ones nerves, and fuck the times when you have cigarettes but no lighter and nobody around you is smoking, and nevertheless, fuck it when you don’t have cigarettes and everybody around you is smoking, and fuck it when you’re in bed and want to smoke but don’t want to smoke in bed and don’t want to get out of bed

Cheers to smoking in bed

Fuck the times when you want to fuck, I mean vaginal intercourse kind of fuck, but don’t have protection hence don’t fuck, and fuck the times when you don’t give a fuck hence do fuck AND don’t reach orgasm only to end up with a fucking disease or unwanted pregnancy

Fuck unwanted pregnancies, fuck illness, fuck poverty, fuck pollution, fuck homophobia, fuck fascism, fuck racists, fuck animal torture, fuck corruption, fuck censorship, fuck colonialism, fuck oppression, fuck shitty movies like transformers, fuck fashion, fuck diets, fuck commercials, fuck misogyny, fuck everybody who fucked you up including yourself, but don’t ever say fuck depression becomes enlightenment never comes from happiness.

Där jag är

Jag är fortfarande ledsen
och jag kommer alltid att vara det,
frågan är om acceptans är det jag behöver
åtminstone kunde jag tidigare känna allt så kraftigt,
även smärtan saknar jag
nu tänker jag att - det går över
i morgon är det kanske annorlunda

men jag känner endast var tusende hjärtslag.

Jag kan inte 

jag vill inte

men jag - 

måste fortsätta blunda.

Det är dock ohållbart

och jag kan inte fortsätta fumla

jag är

konfunderad -

vill jag leva detta "normala" liv,
eller är jag född till ett liv i marginalen
där jag aldrig vet vad som väntar mig runt hörnet.
Det här känns bekvämt men det är allt,
jag skriver inte  

inget förtjänar mina ord,
det är bara tomt

jag är bara en kropp, på en jord.

Det händer mycket men 

ändå känns det som att inget händer,
jag försöker intala mig att det är en fas,
jag behöver den för att bygga upp mig själv och 

trots att jag ibland vill dra
så vet jag att jag inte är redo, 

kanske upplever jag det som ett nederlag
som att jag är här för att jag är svag.

Andetag, andetag 

jag behöver bara sakta ned, koppla av.
Det händer mycket här men det 

känns som att ingenting händer
för jag har svårt att gå 

när vägen är upplyst av hopp om ett vanligt liv,
jag lärde mig att balansera på tomgång när jorden skälver -
ibland vill jag kasta mig nedför ett stup,
men inte för att det går för fort utan 

för att jag behöver djup.

Jag vet att jag kan.
Jag tröstar mig med att det ännu finns tid -
jag behöver inte sätta deadlines på allt -
det kommer inte vara över när jag är 30 och även om,
så är jag inte 30 förrän om 8 år.

Mycket kan hända på 8 år.

Behöver jag ens plugga?
Livet är för kort för att jobba.
Jag är en eldsjäl,
jag vill skapa, jag vill skriva, jag vill beröra.
Ord, färger, musik, bilder -
nu måste jag börja om
och jag måste
sluta skrämma mig själv med tankar om fattigdom
för annars kommer jag ändå leva fattigt,
om än i själen, 

och tiden -
jag vill inte känna att jag bara har ihjäl den,
jag vill leva och känna och älska varje sekund av den.
det är väl det som är grejen?

Att vi alla här i väst,
där vi sitter, går och står,
i våra själar har små små hål,
som talar för tomheten och tristessen,
vi har allt vi behöver och
allt vi någonsin vill ha 

det finns där för oss att njuta av och ta
ändock mår vi inte bra.
Det gör ont i våra hjärtan,
nedfläckade av otillräcklighetens karga svärta.

Jag vill inte vara nöjd för vetskapen att jag kunde haft det sämre,
jag vill förtjäna mitt liv -

försöka göra andras bättre,
och det kanske kommer ta ett tag

jag får vänta, leva i nuet och kämpa.

Och hoppas.

Gränsfall

Gränsfall.

Jag ser en film och jag känner den för mycket. Det är en pappa som är otrogen och en rödhårig dotter som skriver dåliga dikter och fruktar jordens undergång. Det är en mamma som alltid gråter och en bästa vän som söker djup kärlek. När den är slut vill jag bara dö.

Gränsfall.

Jag ringer dig fast jag vet hur det kommer gå. Du kommer svara och vara upptagen och du kommer prata med andra medan jag väntar på din uppmärksamhet i luren. Det kommer göra ont men jag är van så jag kommer inte ens klandra mig själv. En del saker förändras inte. Ändå testar jag dem med jämna mellanrum. Och jag hoppas varje gång. Jag hatar att ha fel. Men ibland önskar jag att jag inte hade rätt.

Gränsfall.

Jag vill vara åtrådd, jag vill känna den där sexuella makten som alla pratar om men när jag sedan ger efter i hopp om att bli älskad känner jag mig som en smutsig trasa. Vi blev inte kära denna gången heller. Men jag är en stark kvinna. Min frihet är min att njuta av och sex är inte smutsigt. Bara när jag smyger in till ditt rum i lägenheten som du delar med en av mina bästa vänner första kvällen jag träffar dig för att ligga med dig fast jag egentligen bara ville ligga i din säng Bara när jag säger att jag vill träffa dig igen och du svarar att du inte ångrar något men att du träffar någon annan just nu. En gång räcker. Vi kanske ska låta det vara det så.

Gränsfall.

När har du någonsin lämnat någon? Orden ekar i mitt huvud och alla mina hjärnceller letar febrilt efter ett svar. Ett bevis på att även jag har varit den som vänt ryggen till. Jag… Jag har visst gjort det. Jag har inte alls brutit ihop varje gång det alltid återkommande farvälet anländer i dörren. Varför kan vi inte bara försöka igen? Jag lovar att vara annorlunda den här gången. Jag lovar att inte vara så komplicerad. Om du lämnar mig kommer du att ångra dig, jag lovar.

Gränsfall.

Jag orkar inte skriva melankoliska dikter längre, så jag skriver inte. Istället tittar jag på dåliga serier och låtsas att jag också kan låtsas som att livet är okej. Sedan säger någon i serien något dumt citat i stil med "believing in life after death is only for people who want to comfort themselves about their halfempty lives on earth. But we only have one life, so we need to live it" och så får jag panik och bokar en flygresa. Men vart ska jag?

Jag är ett gränsfall. Det betyder att jag alltid är på gränsen till att falla.

"I just don't know what to do with myself"

Få mig att känna! För jag känner så mycket hela tiden att jag måste känna så mycket så jag tror jag kommer dö av överkänslor för att faktiskt känna att jag känner för någon.