för friheten som inte finns

dina ögon bedrar mig med skenet av ett mörker
dina ögon bedrar mig med lögner om ett djup

det djup, nedför vilket jag har längtat efter att kasta mig
det mörker, i vilket jag har törstat efter att gömma mig
de ögonen, inför vilka jag har blottat min nakna kropp


i ovisshetens skogar springer jag
och,
där glömmer jag bort att andas
saknaden sticker som knivar i mina lungor,
bitterljuva minnen besöker mig med gåvor
en bukett med min ångests alla blommor
jag planterar dem i vårt mötes färska jord

min mani mäktar mästra mitt intellekt
i galenskapens lågor eldas jag sakta upp
likt kvinnorna som på bålen tvangs att brinna
för någon annans synder 
skall de svagas blod alltid rinna