Ingen är den ende

Dazzled by your grace, mutilated by your fear -
        I once believed in magic between us and now I know

you are not capable.



For sometimes we search for mystery and fool ourselves to believe
we found it
the world does not always succeed to please
         

                               I go blind with my own eagerness and when my blindness fades,
I laugh
how desperation steals my judgement, how could I -

ever.

Now I feel no longer powerless but the power lies in my hands,               hands, I -
wish I could cut off
so I would not have myself to blame after I leave you

Always and forever

                                I always hope for always and forever
but the only thing that ever lasts with me is my leaving,

always and forever.


I always leave.

/Lykke Li

Papaoutai

"Dites-nous, qui donne naissance aux irresponsables? 

[...]

Tout le monde sais comment on fait les bébés

Mais personne sais comment on fait les papas"

Stromae - Papaoutai

Oh, and fuck you too

I’m trying to put my words into thoughts but I can’t succeed

The only word I can think of is ”fuck”

So fuck it

Fuck the fact that I’m constantly imprisoned alone with my feelings because I’m limited with a vocabulary containing words belonging to a language I was never part of creating, where I can’t even begin to describe what’s going on in my mind

Fuck the fact that people can be put in jail for defying societies stupid rules and norms, most of which we practically never question but always live by

Fuck that little voice in the back of my head, the one who keeps telling me to accomplish something, to make some kind of difference when the only results are feelings of insufficiency and guilt, fuck it, staying alive is a fucking accomplishment

Fuck all sorts of worthless little needs, like the urge for a cigarette to calm ones nerves, and fuck the times when you have cigarettes but no lighter and nobody around you is smoking, and nevertheless, fuck it when you don’t have cigarettes and everybody around you is smoking, and fuck it when you’re in bed and want to smoke but don’t want to smoke in bed and don’t want to get out of bed

Cheers to smoking in bed

Fuck the times when you want to fuck, I mean vaginal intercourse kind of fuck, but don’t have protection hence don’t fuck, and fuck the times when you don’t give a fuck hence do fuck AND don’t reach orgasm only to end up with a fucking disease or unwanted pregnancy

Fuck unwanted pregnancies, fuck illness, fuck poverty, fuck pollution, fuck homophobia, fuck fascism, fuck racists, fuck animal torture, fuck corruption, fuck censorship, fuck colonialism, fuck oppression, fuck shitty movies like transformers, fuck fashion, fuck diets, fuck commercials, fuck misogyny, fuck everybody who fucked you up including yourself, but don’t ever say fuck depression becomes enlightenment never comes from happiness.

Där jag är

Jag är fortfarande ledsen
och jag kommer alltid att vara det,
frågan är om acceptans är det jag behöver
åtminstone kunde jag tidigare känna allt så kraftigt,
även smärtan saknar jag
nu tänker jag att - det går över
i morgon är det kanske annorlunda

men jag känner endast var tusende hjärtslag.

Jag kan inte 

jag vill inte

men jag - 

måste fortsätta blunda.

Det är dock ohållbart

och jag kan inte fortsätta fumla

jag är

konfunderad -

vill jag leva detta "normala" liv,
eller är jag född till ett liv i marginalen
där jag aldrig vet vad som väntar mig runt hörnet.
Det här känns bekvämt men det är allt,
jag skriver inte  

inget förtjänar mina ord,
det är bara tomt

jag är bara en kropp, på en jord.

Det händer mycket men 

ändå känns det som att inget händer,
jag försöker intala mig att det är en fas,
jag behöver den för att bygga upp mig själv och 

trots att jag ibland vill dra
så vet jag att jag inte är redo, 

kanske upplever jag det som ett nederlag
som att jag är här för att jag är svag.

Andetag, andetag 

jag behöver bara sakta ned, koppla av.
Det händer mycket här men det 

känns som att ingenting händer
för jag har svårt att gå 

när vägen är upplyst av hopp om ett vanligt liv,
jag lärde mig att balansera på tomgång när jorden skälver -
ibland vill jag kasta mig nedför ett stup,
men inte för att det går för fort utan 

för att jag behöver djup.

Jag vet att jag kan.
Jag tröstar mig med att det ännu finns tid -
jag behöver inte sätta deadlines på allt -
det kommer inte vara över när jag är 30 och även om,
så är jag inte 30 förrän om 8 år.

Mycket kan hända på 8 år.

Behöver jag ens plugga?
Livet är för kort för att jobba.
Jag är en eldsjäl,
jag vill skapa, jag vill skriva, jag vill beröra.
Ord, färger, musik, bilder -
nu måste jag börja om
och jag måste
sluta skrämma mig själv med tankar om fattigdom
för annars kommer jag ändå leva fattigt,
om än i själen, 

och tiden -
jag vill inte känna att jag bara har ihjäl den,
jag vill leva och känna och älska varje sekund av den.
det är väl det som är grejen?

Att vi alla här i väst,
där vi sitter, går och står,
i våra själar har små små hål,
som talar för tomheten och tristessen,
vi har allt vi behöver och
allt vi någonsin vill ha 

det finns där för oss att njuta av och ta
ändock mår vi inte bra.
Det gör ont i våra hjärtan,
nedfläckade av otillräcklighetens karga svärta.

Jag vill inte vara nöjd för vetskapen att jag kunde haft det sämre,
jag vill förtjäna mitt liv -

försöka göra andras bättre,
och det kanske kommer ta ett tag

jag får vänta, leva i nuet och kämpa.

Och hoppas.

Gränsfall

Gränsfall.

Jag ser en film och jag känner den för mycket. Det är en pappa som är otrogen och en rödhårig dotter som skriver dåliga dikter och fruktar jordens undergång. Det är en mamma som alltid gråter och en bästa vän som söker djup kärlek. När den är slut vill jag bara dö.

Gränsfall.

Jag ringer dig fast jag vet hur det kommer gå. Du kommer svara och vara upptagen och du kommer prata med andra medan jag väntar på din uppmärksamhet i luren. Det kommer göra ont men jag är van så jag kommer inte ens klandra mig själv. En del saker förändras inte. Ändå testar jag dem med jämna mellanrum. Och jag hoppas varje gång. Jag hatar att ha fel. Men ibland önskar jag att jag inte hade rätt.

Gränsfall.

Jag vill vara åtrådd, jag vill känna den där sexuella makten som alla pratar om men när jag sedan ger efter i hopp om att bli älskad känner jag mig som en smutsig trasa. Vi blev inte kära denna gången heller. Men jag är en stark kvinna. Min frihet är min att njuta av och sex är inte smutsigt. Bara när jag smyger in till ditt rum i lägenheten som du delar med en av mina bästa vänner första kvällen jag träffar dig för att ligga med dig fast jag egentligen bara ville ligga i din säng Bara när jag säger att jag vill träffa dig igen och du svarar att du inte ångrar något men att du träffar någon annan just nu. En gång räcker. Vi kanske ska låta det vara det så.

Gränsfall.

När har du någonsin lämnat någon? Orden ekar i mitt huvud och alla mina hjärnceller letar febrilt efter ett svar. Ett bevis på att även jag har varit den som vänt ryggen till. Jag… Jag har visst gjort det. Jag har inte alls brutit ihop varje gång det alltid återkommande farvälet anländer i dörren. Varför kan vi inte bara försöka igen? Jag lovar att vara annorlunda den här gången. Jag lovar att inte vara så komplicerad. Om du lämnar mig kommer du att ångra dig, jag lovar.

Gränsfall.

Jag orkar inte skriva melankoliska dikter längre, så jag skriver inte. Istället tittar jag på dåliga serier och låtsas att jag också kan låtsas som att livet är okej. Sedan säger någon i serien något dumt citat i stil med "believing in life after death is only for people who want to comfort themselves about their halfempty lives on earth. But we only have one life, so we need to live it" och så får jag panik och bokar en flygresa. Men vart ska jag?

Jag är ett gränsfall. Det betyder att jag alltid är på gränsen till att falla.

"I just don't know what to do with myself"

Få mig att känna! För jag känner så mycket hela tiden att jag måste känna så mycket så jag tror jag kommer dö av överkänslor för att faktiskt känna att jag känner för någon. 

Le prèmier français.

Excusez-moi, est-ce que vous savez où se trouve soi même?

Il me regarde comme si j'ai parlé une autre langue.
Je comprends qu'il ne me comprend pas.

Si c'est vrai, que la vie est un jeu;
j'ai une question qui se posent.

Qu'est-ce qu'on gagne?
Pourquoi se battre?

Corrigez moi si j'ai mal compris;
mais je pense que la mort soit le prix.
Pourquoi l'attendre?

Il me regarde comme si j'ai parlé une autre langue.
Je comprends qu'il ne me comprend pas.

Moi, je joue.

Je fais crois que j'ai trouvé du bonheur,
je fais crois que j'ai trouvé de la signification
je fais crois que j'ai trouvé de l'amour.

Mais la vérité.
Je n'ai rien du tout.

To be found where you least expect it

Feelings are bombs set in a coiling line like domino bricks

I have been imagining how many times a second you think of me 

and I'm guessing two million

Do you feel an ocean streaming inside of you, 

waves crashing against your every organ, when you do?

Time is running like sand in the hour glass but faster

We don't have a lot of it but we have each other

When we make love, I close my eyes and it's almost like it stops

Do you feel the passion like flames licking your skin, 

burning you with pleasure, when we do?

Distance will soon be a great barrier between us

A piece of my heart decays whenever I remember

Soon I will have to leave and how could I ever love another?

Do you see yourself and the agony you will bear, when I do?

"We accept the love we think we deserve"

I know where you're sheltered now
and I stopped counting the days that are passing
while we don't exist.
Maybe one day
will be that day in june
when I will read the language you're written in
and you will untie the knots
catch me redhanded
tell me all the things you've always known.

We have never been together
you've been miles away from where I've been
and each time we got close
we closed our eyes
to what might take us by surprise
yet I do still feel your smell on my skin
and when I truly wish to, I forget
but you're there teasing my pride
and I will never give up searching all the places
where I think your true self might hide.

All thanks to everything we never were
and everything we always will be.

Telling stories pt 1

En helt vanlig lördagskväll i Paris. Jag hade varit på middag hos en vän som den enda kvinnan i sällskapet på fyra personer och funderade just över våra samtal och mina egna ställningstaganden. ”Vem är jag?” kom jag på mig själv att tänka medan jag promenerade i natten till metrostationen. Min då fyra månader långa vistelse i Paris hade lyckats väcka denna fråga väldigt starkt. Gång på gång, i varje ny situation jag fann mig själv skrek en röst högt från mitt allra innersta ”VAD GÖR JAG NU?”. Jag var långt hemifrån, långt från alla jag vuxit upp med, långt från mina normer och min vardag. Jag kunde vara vem jag ville.

   Vägen hem denna kväll var relativt kort, men lite omständlig då jag behövde byta metrolinje och klockan var mycket. Osäker på om jag skulle hinna till det andra tåget småsprang jag ned från det första ut på perrongen varifrån mitt andra och sista tåg skulle gå. Skärmarna visade att det var 11 minuter kvar till nästa tåg, därmed hade jag inte missat det. Jag pustade ut av lättnad och ställde mig längre fram på perrongen.

   Tankarna flödade i vanlig ordning friskt runt i huvudet. Existentiella frågor brottades med triviala tankar som ”hoppas jag kommer hem snart” och ”jag fryser” men jag var på väldigt glatt humör. Metron var något av det jag älskade mest med Paris, även om parisarna själva hatade den. Det var något magiskt med dessa stationer, där tusentals människor möttes varje dag. Och vissa av de mötena var mer minnesvärda än andra. Jag såg mig omkring på stationen. Smutsig som de flesta. Ett fåtal människor glest utplacerade på perrongerna, några sittandes, några stående. Tre hemlösa män låg på sina kartonger och försökte sova. Ett styng av smärta och en känsla av obehag i magen… Jag hatar att se hemlösa människor. Det gör alltid lika ont.

   Framför mig, på andra sidan tågrälsen och motsatt perrong, stod ett litet antal människor och väntade på sitt tåg. Jag la märke till en av dem, en kvinna som hade hörlurar på sig och dansade. Åsynen av henne denna ”helt vanliga” dansande kvinna, gjorde mig alldeles varm inombords. Med ”helt vanlig” menar jag i det här sammanhanget att hon till synes inte var hemlös, eller alkoholiserad, eller normavvikande på något annat märkbart sätt. Hon stod bara och dansade. För att hon hade lust. Och det gjorde mig glad att se. Det var sådant som gjorde min kärlek för metron.

   På min sida av spåret hade en av de hemlösa männen rest sig upp och börjat gå omkring. Han stannade plötsligen upp någon meter ifrån mig och likt mig betraktade han den unga kvinnan på andra sidan med beundran i blicken. Han log brett och försökte kommunicera med henne genom gester och lite högljutt ropande. ”Varför dansar du? Vad lyssnar du på?” hörde jag honom fråga trots att jag själv lyssnade på musik i hörlurarna. Denne man och hans entusiasm inför den dansande kvinnan gjorde mig ännu lyckligare och varmare inombords. Dessvärre reagerade inte kvinnan och gav honom inget gehör, men mitt ansikte sprack upp i ett leende och överraskande nog vände han sig om och mötte min blick.

   Han kom fram till mig med lyster i ögonen. ”Varför dansar inte du?” frågade han och pekade på mina hörlurar, vilka jag snabbt tog ur öronen. ”Jag lyssnar inte på dansant musik” svarade jag med ett leende. Min franska var bristfällig men jag lyckades göra mig förstådd och förstå mannen som stod kvar och pratade med mig. ”Jag tycker att hon dansar fint” viskade han med ett fniss. Denna hans oskyldighet och lekfulla entusiasm lättade mitt sinne. ”Ja det tycker jag också.”

   Mannen frågade mig varifrån jag kommer och jag svarade Sverige. Fräckt att fråga kan man tycka men det är ytterst vanligt att bli tillfrågad sitt ursprung i Frankrike, när man pratar med brytning. Jag hade slutat ta det personligt. Han berättade att han själv emigrerat från Portugal för många år sedan och att han varit hemlös i tre år. Vårt samtal flöt på med stor lättsamhet och Carlos som han hette, blev min vän. Där. Då. På en perrong i Paris.

   Några minuter senare ljöd ett meddelande i stationens högtalare. Tåget vi alla väntade på skulle inte komma. Metron var stängd. Jag och Carlos hade blivit avbrutna i vårt samtal och jag beklagade mig och sa att jag nu behövde gå för att ta en buss eller taxi hem. Han tipsade om var den närmsta busstationen låg varifrån jag kunde ta en buss till Latinska kvarteren, sedan la jag min hand på hans axel för att säga adjö.

   Carlos reaktion vid denna beröring.

   Jag kände hur han stelnade till och det förvånade mig, Jag tänkte att jag inte borde ha tagit mig den friheten men jag hade missuppfattat. Hans läppar formade det största leendet jag sett på länge. Hans ansikte lyste upp och han höjde huvudet utan att säga ett ord. En våg av känslor överöste mig och jag kände hur jag drunknade i medkänsla, kärlek, gemenskap, skuld, hopp, tro… Jag kramade honom och han kramade tillbaka med så mycket värme att jag trodde jag skulle smälta och rinna ned på spåret.

  

Vi kramades i några minuter, sedan la han sina båda händer på mina axlar och sa med tårfyllda ögon ”tack”. Jag visste inte vad jag skulle svara, det enda jag kunde få fram var ett lågmält ”tack själv”. Jag kände att jag behövde skynda mig därifrån för att inte börja gråta och skrika på alla ”vanliga” människor som stod där och såg på mig med en konstig fruktan i blicken, en fördömande blick. Som vore att det var mig och Carlos det var fel på och inte dem. Oss, inte samhället.

   De smutskastande blickarna brände i mig hela vägen ut ur metrostationen. När jag väl kommit upp på gatan igen kunde jag inte hindra tårarna från att rinna ned. Jag beslöt mig för att promenera hem i den svala natten.

    Vad var det som just hade hänt? Jag kunde inte förstå varken min egen eller Carlos och de andra människornas reaktion på vårt möte. För mig var han en helt vanlig människa som jag råkade samtala med. Varför blev han så berörd av min beröring? Som bekant började mina tankar spåna iväg åt det mörkare hållet. Jag föreställde mig hur Carlos kanske hade varit utan djupare mänsklig kontakt under lika lång tid som han varit utan ett hem. Det slog mig hur stark denna utsatthet måste vara…

   Inte nog med att man aldrig kan känna sig trygg, att man aldrig kan gå på toaletten när man känner för det eller sova i sin egna varma säng, i sitt egna varma hem, men dessa fördomar. Detta utanförskap. Det finns ingen plats i samhället för mänskligheten. Har du inte en trygghet, ett jobb och ett hem så är du inte värd någonting.

    När bytte vi bort kärlek mot pengar? Tankarna brottades vilt med mig nu. Jag fick inte vara med och bestämma det här. Jag vill inte vara en del av det, tänkte jag. Vill inte ingå i ett sammanhang där alla inte är lika välkomna. Ett sammanhang där storleken på min plånbok ska avgöra vad jag förtjänar, snarare än storleken på mitt hjärta.

   Tankarna och känslorna tog så mycket plats att den sedvanliga oron som infinner sig när jag går ensamt hem nattetid inte hade hunnit slå till. Inte förrän jag märkte att jag var den enda kvinnan på gatorna. Flera män gick åt samma riktning som jag, den närmste på bara någon meters avstånd. Jag ökade takten och medvetenheten med hundra procent.  ”Det sista jag behöver nu är att bli överfallen” muttrade jag för mig själv, innan jag blev varse.

    Jag bär på egna fördomar. Jag är inte bättre själv.

    Genast började jag försvara mig själv genom att intala mig att mina fördomar är välgrundade och beror på att det faktiskt sker våldtäkter och övergrepp mot kvinnor, av män. Och det gör det väldigt ofta. Ändå kunde jag inte bli kvitt skammen över att jag dragit alla dessa män, dessa människor över en kam. Jag var inte något bättre än de jag precis hyste ett förakt för på grund av vad jag antagit var deras fördomar.

   En halvtimme senare var jag hemma. Jag hade inte blivit överfallen men jag hade gått hem med en känsla i magen som jag kände var värre. Min oro misslyckades inte med att äta upp all positiv energi jag hade känt under kvällen. Den gjorde mig sorgsen, min fördomsfullhet gjorde mig sorgsen och likaså min oförglömliga stund på metrostationen. Å andra sidan var jag ännu berörd av den starka kärlek och gemenskap som uppstod mellan mig och Carlos…    

   Jag gjorde mig snabbt i ordning för att gå till sängs medan jag reflekterade. Det som hade hänt ikväll var inte taget ur en dålig film på tv där jag kunde ha bytt kanal. Det här var mitt liv. Allas våra liv. Som präglas av starka möten, av lycka och av orättvisa.

   Innan jag förlorade medvetandet till sömnen önskade jag att jag kunde byta liv med Carlos. Kanske bara för en dag. Men jag visste om att jag morgonen efter skulle vakna upp till ett liv där allt skulle fortgå som vanligt.

Sometimes I feel hopeful for humanity

Wow

För jag har varit där en gång

SLUTA SAKNA.

Det som en gång varit har upphört att vara
det kommer inte tillbaka
och skulle det göra det
är det inte tack vare din saknad.


STANNA.

Vems maraton springer du?
Vad är det du har så bråttom till,
vad är det du har så bråttom ifrån?
Sakta ned, titta upp, livet är här.
Inte i det förgångna,
inte i det framtida.

DET ÄR INTE DU.
DET ÄR INTE DEM.

Det är ni.
Det är vem du är och hur du uppfattas,
du är aldrig ensam.
Du är en av flera miljarder,
du kan påverka men du blir påverkad.

Det finns alltid någon runt hörnet.

VÅGA.

Vad är det värsta som kan hända?
Vad är sorg, vad är smärta?
Vi ska alla en gång dö.
Våga leva lite extra,
om det skulle göra ont kan du alltid vända.

Allt det mynnar ut i är att vilja.
Viljan, det är den jag söker.
Viljan att leva, att andas, att se.
Viljan att uppleva, att tro, att känna.
Det är vi som skall styra vår vilja,
men vår vilja styr oss, allt för ofta.

Ro, balans, harmoni,
lycka, kärlek, tillit,
tröst, frihet, trygghet.
Allt vi vill ha.
Allt vi tror att vi inte kan få.
En sak i sänder.

The world is so small....
I hate bartenders.
Brothers, fathers, motherfuckers.
We understand, you're lazy.
Stop trying to find humor in it.
But what else could you do, I guess...

NOBODY CARES ABOUT YOUR FUCKING POOL.

Fuck this worthless piece of shit whatever.
I don't know why I'm wasting my time
WHY CAN'T I JUST GET SHIT DONE.
Is it because I'm useless,
is it because I'm scared,
is it because there's no shit to ever possibly be done by me.

I'm not going to be famous.
"So why bother?"
"Live big, dream bigger."

Fuck that shit.