"I just don't know what to do with myself"

Få mig att känna! För jag känner så mycket hela tiden att jag måste känna så mycket så jag tror jag kommer dö av överkänslor för att faktiskt känna att jag känner för någon. 

Le prèmier français.

Excusez-moi, est-ce que vous savez où se trouve soi même?

Il me regarde comme si j'ai parlé une autre langue.
Je comprends qu'il ne me comprend pas.

Si c'est vrai, que la vie est un jeu;
j'ai une question qui se posent.

Qu'est-ce qu'on gagne?
Pourquoi se battre?

Corrigez moi si j'ai mal compris;
mais je pense que la mort soit le prix.
Pourquoi l'attendre?

Il me regarde comme si j'ai parlé une autre langue.
Je comprends qu'il ne me comprend pas.

Moi, je joue.

Je fais crois que j'ai trouvé du bonheur,
je fais crois que j'ai trouvé de la signification
je fais crois que j'ai trouvé de l'amour.

Mais la vérité.
Je n'ai rien du tout.

To be found where you least expect it

Feelings are bombs set in a coiling line like domino bricks

I have been imagining how many times a second you think of me 

and I'm guessing two million

Do you feel an ocean streaming inside of you, 

waves crashing against your every organ, when you do?

Time is running like sand in the hour glass but faster

We don't have a lot of it but we have each other

When we make love, I close my eyes and it's almost like it stops

Do you feel the passion like flames licking your skin, 

burning you with pleasure, when we do?

Distance will soon be a great barrier between us

A piece of my heart decays whenever I remember

Soon I will have to leave and how could I ever love another?

Do you see yourself and the agony you will bear, when I do?

"We accept the love we think we deserve"

I know where you're sheltered now
and I stopped counting the days that are passing
while we don't exist.
Maybe one day
will be that day in june
when I will read the language you're written in
and you will untie the knots
catch me redhanded
tell me all the things you've always known.

We have never been together
you've been miles away from where I've been
and each time we got close
we closed our eyes
to what might take us by surprise
yet I do still feel your smell on my skin
and when I truly wish to, I forget
but you're there teasing my pride
and I will never give up searching all the places
where I think your true self might hide.

All thanks to everything we never were
and everything we always will be.

Telling stories pt 1

En helt vanlig lördagskväll i Paris. Jag hade varit på middag hos en vän som den enda kvinnan i sällskapet på fyra personer och funderade just över våra samtal och mina egna ställningstaganden. ”Vem är jag?” kom jag på mig själv att tänka medan jag promenerade i natten till metrostationen. Min då fyra månader långa vistelse i Paris hade lyckats väcka denna fråga väldigt starkt. Gång på gång, i varje ny situation jag fann mig själv skrek en röst högt från mitt allra innersta ”VAD GÖR JAG NU?”. Jag var långt hemifrån, långt från alla jag vuxit upp med, långt från mina normer och min vardag. Jag kunde vara vem jag ville.

   Vägen hem denna kväll var relativt kort, men lite omständlig då jag behövde byta metrolinje och klockan var mycket. Osäker på om jag skulle hinna till det andra tåget småsprang jag ned från det första ut på perrongen varifrån mitt andra och sista tåg skulle gå. Skärmarna visade att det var 11 minuter kvar till nästa tåg, därmed hade jag inte missat det. Jag pustade ut av lättnad och ställde mig längre fram på perrongen.

   Tankarna flödade i vanlig ordning friskt runt i huvudet. Existentiella frågor brottades med triviala tankar som ”hoppas jag kommer hem snart” och ”jag fryser” men jag var på väldigt glatt humör. Metron var något av det jag älskade mest med Paris, även om parisarna själva hatade den. Det var något magiskt med dessa stationer, där tusentals människor möttes varje dag. Och vissa av de mötena var mer minnesvärda än andra. Jag såg mig omkring på stationen. Smutsig som de flesta. Ett fåtal människor glest utplacerade på perrongerna, några sittandes, några stående. Tre hemlösa män låg på sina kartonger och försökte sova. Ett styng av smärta och en känsla av obehag i magen… Jag hatar att se hemlösa människor. Det gör alltid lika ont.

   Framför mig, på andra sidan tågrälsen och motsatt perrong, stod ett litet antal människor och väntade på sitt tåg. Jag la märke till en av dem, en kvinna som hade hörlurar på sig och dansade. Åsynen av henne denna ”helt vanliga” dansande kvinna, gjorde mig alldeles varm inombords. Med ”helt vanlig” menar jag i det här sammanhanget att hon till synes inte var hemlös, eller alkoholiserad, eller normavvikande på något annat märkbart sätt. Hon stod bara och dansade. För att hon hade lust. Och det gjorde mig glad att se. Det var sådant som gjorde min kärlek för metron.

   På min sida av spåret hade en av de hemlösa männen rest sig upp och börjat gå omkring. Han stannade plötsligen upp någon meter ifrån mig och likt mig betraktade han den unga kvinnan på andra sidan med beundran i blicken. Han log brett och försökte kommunicera med henne genom gester och lite högljutt ropande. ”Varför dansar du? Vad lyssnar du på?” hörde jag honom fråga trots att jag själv lyssnade på musik i hörlurarna. Denne man och hans entusiasm inför den dansande kvinnan gjorde mig ännu lyckligare och varmare inombords. Dessvärre reagerade inte kvinnan och gav honom inget gehör, men mitt ansikte sprack upp i ett leende och överraskande nog vände han sig om och mötte min blick.

   Han kom fram till mig med lyster i ögonen. ”Varför dansar inte du?” frågade han och pekade på mina hörlurar, vilka jag snabbt tog ur öronen. ”Jag lyssnar inte på dansant musik” svarade jag med ett leende. Min franska var bristfällig men jag lyckades göra mig förstådd och förstå mannen som stod kvar och pratade med mig. ”Jag tycker att hon dansar fint” viskade han med ett fniss. Denna hans oskyldighet och lekfulla entusiasm lättade mitt sinne. ”Ja det tycker jag också.”

   Mannen frågade mig varifrån jag kommer och jag svarade Sverige. Fräckt att fråga kan man tycka men det är ytterst vanligt att bli tillfrågad sitt ursprung i Frankrike, när man pratar med brytning. Jag hade slutat ta det personligt. Han berättade att han själv emigrerat från Portugal för många år sedan och att han varit hemlös i tre år. Vårt samtal flöt på med stor lättsamhet och Carlos som han hette, blev min vän. Där. Då. På en perrong i Paris.

   Några minuter senare ljöd ett meddelande i stationens högtalare. Tåget vi alla väntade på skulle inte komma. Metron var stängd. Jag och Carlos hade blivit avbrutna i vårt samtal och jag beklagade mig och sa att jag nu behövde gå för att ta en buss eller taxi hem. Han tipsade om var den närmsta busstationen låg varifrån jag kunde ta en buss till Latinska kvarteren, sedan la jag min hand på hans axel för att säga adjö.

   Carlos reaktion vid denna beröring.

   Jag kände hur han stelnade till och det förvånade mig, Jag tänkte att jag inte borde ha tagit mig den friheten men jag hade missuppfattat. Hans läppar formade det största leendet jag sett på länge. Hans ansikte lyste upp och han höjde huvudet utan att säga ett ord. En våg av känslor överöste mig och jag kände hur jag drunknade i medkänsla, kärlek, gemenskap, skuld, hopp, tro… Jag kramade honom och han kramade tillbaka med så mycket värme att jag trodde jag skulle smälta och rinna ned på spåret.

  

Vi kramades i några minuter, sedan la han sina båda händer på mina axlar och sa med tårfyllda ögon ”tack”. Jag visste inte vad jag skulle svara, det enda jag kunde få fram var ett lågmält ”tack själv”. Jag kände att jag behövde skynda mig därifrån för att inte börja gråta och skrika på alla ”vanliga” människor som stod där och såg på mig med en konstig fruktan i blicken, en fördömande blick. Som vore att det var mig och Carlos det var fel på och inte dem. Oss, inte samhället.

   De smutskastande blickarna brände i mig hela vägen ut ur metrostationen. När jag väl kommit upp på gatan igen kunde jag inte hindra tårarna från att rinna ned. Jag beslöt mig för att promenera hem i den svala natten.

    Vad var det som just hade hänt? Jag kunde inte förstå varken min egen eller Carlos och de andra människornas reaktion på vårt möte. För mig var han en helt vanlig människa som jag råkade samtala med. Varför blev han så berörd av min beröring? Som bekant började mina tankar spåna iväg åt det mörkare hållet. Jag föreställde mig hur Carlos kanske hade varit utan djupare mänsklig kontakt under lika lång tid som han varit utan ett hem. Det slog mig hur stark denna utsatthet måste vara…

   Inte nog med att man aldrig kan känna sig trygg, att man aldrig kan gå på toaletten när man känner för det eller sova i sin egna varma säng, i sitt egna varma hem, men dessa fördomar. Detta utanförskap. Det finns ingen plats i samhället för mänskligheten. Har du inte en trygghet, ett jobb och ett hem så är du inte värd någonting.

    När bytte vi bort kärlek mot pengar? Tankarna brottades vilt med mig nu. Jag fick inte vara med och bestämma det här. Jag vill inte vara en del av det, tänkte jag. Vill inte ingå i ett sammanhang där alla inte är lika välkomna. Ett sammanhang där storleken på min plånbok ska avgöra vad jag förtjänar, snarare än storleken på mitt hjärta.

   Tankarna och känslorna tog så mycket plats att den sedvanliga oron som infinner sig när jag går ensamt hem nattetid inte hade hunnit slå till. Inte förrän jag märkte att jag var den enda kvinnan på gatorna. Flera män gick åt samma riktning som jag, den närmste på bara någon meters avstånd. Jag ökade takten och medvetenheten med hundra procent.  ”Det sista jag behöver nu är att bli överfallen” muttrade jag för mig själv, innan jag blev varse.

    Jag bär på egna fördomar. Jag är inte bättre själv.

    Genast började jag försvara mig själv genom att intala mig att mina fördomar är välgrundade och beror på att det faktiskt sker våldtäkter och övergrepp mot kvinnor, av män. Och det gör det väldigt ofta. Ändå kunde jag inte bli kvitt skammen över att jag dragit alla dessa män, dessa människor över en kam. Jag var inte något bättre än de jag precis hyste ett förakt för på grund av vad jag antagit var deras fördomar.

   En halvtimme senare var jag hemma. Jag hade inte blivit överfallen men jag hade gått hem med en känsla i magen som jag kände var värre. Min oro misslyckades inte med att äta upp all positiv energi jag hade känt under kvällen. Den gjorde mig sorgsen, min fördomsfullhet gjorde mig sorgsen och likaså min oförglömliga stund på metrostationen. Å andra sidan var jag ännu berörd av den starka kärlek och gemenskap som uppstod mellan mig och Carlos…    

   Jag gjorde mig snabbt i ordning för att gå till sängs medan jag reflekterade. Det som hade hänt ikväll var inte taget ur en dålig film på tv där jag kunde ha bytt kanal. Det här var mitt liv. Allas våra liv. Som präglas av starka möten, av lycka och av orättvisa.

   Innan jag förlorade medvetandet till sömnen önskade jag att jag kunde byta liv med Carlos. Kanske bara för en dag. Men jag visste om att jag morgonen efter skulle vakna upp till ett liv där allt skulle fortgå som vanligt.

Sometimes I feel hopeful for humanity

Wow

För jag har varit där en gång

SLUTA SAKNA.

Det som en gång varit har upphört att vara
det kommer inte tillbaka
och skulle det göra det
är det inte tack vare din saknad.


STANNA.

Vems maraton springer du?
Vad är det du har så bråttom till,
vad är det du har så bråttom ifrån?
Sakta ned, titta upp, livet är här.
Inte i det förgångna,
inte i det framtida.

DET ÄR INTE DU.
DET ÄR INTE DEM.

Det är ni.
Det är vem du är och hur du uppfattas,
du är aldrig ensam.
Du är en av flera miljarder,
du kan påverka men du blir påverkad.

Det finns alltid någon runt hörnet.

VÅGA.

Vad är det värsta som kan hända?
Vad är sorg, vad är smärta?
Vi ska alla en gång dö.
Våga leva lite extra,
om det skulle göra ont kan du alltid vända.

Allt det mynnar ut i är att vilja.
Viljan, det är den jag söker.
Viljan att leva, att andas, att se.
Viljan att uppleva, att tro, att känna.
Det är vi som skall styra vår vilja,
men vår vilja styr oss, allt för ofta.

Ro, balans, harmoni,
lycka, kärlek, tillit,
tröst, frihet, trygghet.
Allt vi vill ha.
Allt vi tror att vi inte kan få.
En sak i sänder.

The world is so small....
I hate bartenders.
Brothers, fathers, motherfuckers.
We understand, you're lazy.
Stop trying to find humor in it.
But what else could you do, I guess...

NOBODY CARES ABOUT YOUR FUCKING POOL.

Fuck this worthless piece of shit whatever.
I don't know why I'm wasting my time
WHY CAN'T I JUST GET SHIT DONE.
Is it because I'm useless,
is it because I'm scared,
is it because there's no shit to ever possibly be done by me.

I'm not going to be famous.
"So why bother?"
"Live big, dream bigger."

Fuck that shit.

Girls

"I really like him too, he's nice and funny and when we have sex there's no part of me that wants to pretend I don't exist."

Lena Dunhams character Hannah from Girls.

James Blake - Voyeur

From his new album to be released April 8th, I CAN'T WAIT.

"En människas sätt är omöjligt att förändra."

Hanaa Nadji, min mor.

Wrecking orchestra

Awesome dance performance!

The following words are the lyrics written by my dear friend Emil Erstrand to "White Fox", a song to be released by him and his band Grapell in April. 

So much to fill with something

And little to take of meaning

Study the words of ancient ghosts

Or just get a child

Let’s have a child, you and I

A little kiss behind the pole

A white fox in the snow

When someone held a weapon to your throat

Then I knew what to do

No one knows you like a do

When I put my hands on you

A garden in rain, a garden in rain

The spring fire is tamed

My body behaves in strange ways

I move your hair from your face

No one knows you like I do

When I put my hands on you

So much to say about nothing at all

And so long between the feelings

Study the words of ancient ghosts

Or just get a child

Let’s have a child, you and I

No one scares you like a do

When I put my hands on you

I dare me

From the day I first heard myself thinking I have searched;
for an answer, a guide, a meaning.
I haven't found it yet,
so I have now decided to stop looking for it.

I believe it's like looking for your keys when you're in a hurry
the stress eats you from the inside
and your frustration takes a hold of you.
You look everywhere where they SHOULD be,
where they are not,
only to find that you were holding them in your hand the whole time.

I'm only what I think.
And I think of how I feel.
I won't find deep meaning and purpose staring myself blind
looking everywhere I think it should be.
So it's time to stop looking
and start being.


To let go,
is just another way of pushing the limit.