It was as if I could see myself from above. As if I was a cold breeze, sneaking through the window. Never could I have imagined myself in such a place. The naked walls, glaring at me. Mocking me with blank expressions. The dirty floor… "What on earth am I doing here?"
I lit a cigarette, inhaled as I let my thoughts drift away and sail upon my destiny. Had it been fate that led me into this condemned abyss, or had I led myself there, I wondered. I could taste blood in my mouth.
One, two, three, forty hours passed. Whenever I tried to stand, I would fall back down like the last domino in an ever-long line. There I lay, in the corner of the dark and dusty room, outside which I had not been for weeks, save the occasional promenades for cigarettes and bread.
"I must get out", I thought to myself.
lördag 22 oktober 2011
"Unburden yourself"
I dream of waking in a world of divine dreams. Where my breath would come effortlessly, and my eyes would not bleed.
I would walk through forests, surrounded by white trees with red and golden leaves. Birds would sing, softly.
There would be a boy, sitting by a river. His skin would swift in the colors of the rainbow, and his breath would reek of comfort. He would be waiting for me.
We would join hands, and sit in silence, to hear nothing but the communication of the birds and the trees.
It would be beautiful.
I would walk through forests, surrounded by white trees with red and golden leaves. Birds would sing, softly.
There would be a boy, sitting by a river. His skin would swift in the colors of the rainbow, and his breath would reek of comfort. He would be waiting for me.
We would join hands, and sit in silence, to hear nothing but the communication of the birds and the trees.
It would be beautiful.
fredag 21 oktober 2011
On the streets of Brazil
Yesterday, a friend and I went to "Kulturhuset Stockholm" to see the current exhibition. The featured artist was Miguel Rio Branco, a Brazilian a minister of visual magic. I was captivated, mesmerized, enchanted. His work made me want more than what I live.
tisdag 18 oktober 2011
Leave
I just finished watching "Amelie from Montmartre", an ultimately beautiful film. It made me crave for Paris. It also made me sad.
söndag 16 oktober 2011
"Depth over distance"
I dreamt about a little girl, she was crying. The silence and darkness in which she'd found herself was consuming her, eating her alive. I think she felt lonely. Truly, madly, deeply lonely. But from somewhere she heard a voice whispering "I miss you". And that's how I realized that I was the little girl, and it was only just a dream.
torsdag 13 oktober 2011
fredag 7 oktober 2011
Ravishing
Tonight is a "stay-at-home" Friday. I don't have many of those nowadays, so I'm enjoying it with my grandfather and Shantaram. I just wanted to share one of my favourite poems of all times, by Karin Boye. For those of you who understand it, enjoy. For those of you who don't, please do not use Google translate.
"Hur kan jag säga att din röst är vacker.
Jag vet ju bara att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina
så att för mig finns ingen sömn och ingen vila
tills de är mina."
"Hur kan jag säga att din röst är vacker.
Jag vet ju bara att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina
så att för mig finns ingen sömn och ingen vila
tills de är mina."
onsdag 5 oktober 2011
En sanning
Till slut vände hon sig om och mötte hans ängsliga och bönfallande blick, som bakom de ödmjuka tårarna skrek efter närhet. Han hade ju försökt. Han hade ju verkligen försökt, och han var inte som alla andra. Han kunde förstå, det kunde han säkert. Men vad gjorde det? Hon var oföränderlig. Han skulle aldrig få veta något. Och hon skulle alltid leva ett halvt liv.
"Jag är ledsen." viskade hon så mjukt hon bara kunde, i hopp om att tonen skulle mildra hennes fega försök till att fly. "För jag har något att erkänna. Och jag har så många att sakna. Och så mycket att känna. Men jag har för lite tid och för mycket stolthet och vägran. Jag är ledsen för det."
Tids nog kommer det sluta göra ont.
"Jag är ledsen." viskade hon så mjukt hon bara kunde, i hopp om att tonen skulle mildra hennes fega försök till att fly. "För jag har något att erkänna. Och jag har så många att sakna. Och så mycket att känna. Men jag har för lite tid och för mycket stolthet och vägran. Jag är ledsen för det."
Tids nog kommer det sluta göra ont.
Mouthwash
This is my face, covered in freckles, with an occasional spot and some veins
This is my body, covered in skin, and not all of it you can see
And this, is my mind, it goes over and over the same old lines
And this, is my brain, it's torturous analytical thoughts make me go insane
Kate Nash
This is my body, covered in skin, and not all of it you can see
And this, is my mind, it goes over and over the same old lines
And this, is my brain, it's torturous analytical thoughts make me go insane
Kate Nash
"Om vi bara vore mer, mer än bara nästan lika snygga. Om du bara kunde bli som jag."
PICS) Kurdistan, Iraq, 2011
tisdag 4 oktober 2011
"Så höga krav när vårt överjag tar övertag"
Konstigt vilka lekar själen vill leka. Tankar och känslor i symbios och plötsligt står inget rätt till. Vågorna viskar mina tvivel högt, kraftigt, oundvikligt. Musiken framkallar smärta jag trodde var förlorad. Ackord, våg, andetag, andetag. En bild säger mer än tusen ord. Vad säger då ett minne? Ett minne som uppmuntrar döda minnen att återvända.
Notes from India, 2011
Notes from India, 2011
måndag 3 oktober 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)